timewellspent

Nu var jag tillbaka igen!
Vet som vanligt inte riktigt i vilken ande jag ska borja..
Torsdag den 2a september anlande en tjej fran Mexiko som ska vara hos Caroline i tre manader. Tillsammans sa startade vi var undervisning i mandags, med alla barnen samt fyra lanebarn fran samhallet. Undervisningen kommer att paga i fyra manader, alltsa resten av tiden jag ar har. Vi haller tva lektioner per grupp per dag a 20 min for de sma och 1 h for de aldre. Vi har aven 1 h 30 min homework med de aldre och en timmes sport varje dag. Lararna ar jag, Fernanda samt en larare i swahili som arbetar for Caroline. Schemat ser ut sa att vi haller tva lektioner samtidigt, exempelvis sa borjar Fernanda och jag  med engelska med de aldre barnen i klassrummet och Eunice, lararen i swahili, har swahili i vart provisoriska utomhusklassrum med de yngre. Har upptackt att jag verkligen har underskattat lararyrket, speciellt med den sprakbarriar vi har har. Vissa av barnen ar mycket duktiga, och for vissa gar det mycket langsamt, de sma haller fortfarande pa att lara sig att sitta still, men alla barnen forsoker verkligen och ar mycket ivriga att lara sig.
Vi har delat upp bada grupperna i tva mindre grupoper. GFernanda ansvarar for en och jag for en. Da de flesta barnens engelska niva ar otroligt lag sa har vi inte nagra traditionella lektioner av typen lararen star vi tavlan och skriver och pratar, utan vi sitter ner med var ansvarsgrupp for att pa basta satt se till att de inte bara skriver utan aven forstar vad det ar dem gor. I min grupp for de aldre ingar Nemosa, Nixon, Rajabu, Frida och Faraja. Frida och Faraja gar i en community school sa de har ett stort forsprang. Nixon ar den som har det svarast i min grupp. Han har valdiga problem med alfabetet och blandar ihop eller vet inte om de flesta bokstaver, han har aven stora problem med rakningen. Aven dar blandar han ihop det mesta, med en valdig forkarlek for sju och nio. Han vill helst saga att nio kommer efter varje given siffra, och nar det galler att skriva sa ar det bara sju som galler. Men han ar valdigt glad anda, ett litet "safi sana" och han skiner som en sol resten av lektionen, aven da om han bara skriver sjuor.

Hittills har jag blivit hogst medveten om att " there is no hurry in Tanzania", ett bra exempel pa det ar att skapet vi borjade med inte blev klart forran i mandags. Jag ar inte stolt over att saga att jag tillslut faktiskt inte byggde det sjalv. Jag stod for "designen" sa att saga, inhandling av allt material och malningen. Monteringen stod tva grannpojkar for, for 75 sek byggde dem ihop det pa en dag.

I sondags tog jag Caroline och Fernanda en dala dala ca tio min, vandrade sedan 30 min pa en "djungelvag" for att sedan anlanda till Carolines mammas hus. Dar stannade vi i nagra timmar och pratade med Mama Caroline och tva utav Carolines atta syskon. En utav dem har nagot slags mentalt handikapp, han heter Edvin och ar 54 ar gammal. Han bor med Mama Caroline da hans handikapp ar for allvarligt for att han ska kunna skota ett eget hushall. Det var iallafall otroligt haftigt att fa traffa dem, Mama Caroline, Caroline och ehnnes syster ar alla lika som bar. Samma kinder, leende och "fraknar" runt ogonen. Mama Caroline ar 86 ar gammal, men med pigga ogon och mycket skojfrisk. Hon livnar sig pa sina tre kor samt ex antal hons och kycklingar. Huset hon bor i nu ar detsamma som Caroline vaxte upp i, hade onskat att vi fick en tur inomhus, men icke. Tanzanias folk gillar att underhalla gaster, men helst utomhus.

Som jag namnt tidigare sa har vi ett problem med rattor, det verkar som att det pagar fri avel i innertaket da vi senaste veckan hort rattungar skrika 24/7. Man kan aven hora hur de vuxna rattorna springer kors och tvars i innertaket. Dock ar de flesta rattorna begransade till skjulet dar kycklingarna ar. Igar hade Caroline bett Faraja, Nixon och Rajabu att leta upp och ha ihjal rattungar som hon sett dar. Sa med stenar i hogsta hugg bankade dem ihjal minst fem stycken. Nar jag gick fram och fragade vad de gjorde och sag massakern sa grat jag floder.
Visst gillar jag inte rattor, men att se dem sma sota ungarna helt sonderbankade var for mycket. Likasa de forsta gangerna jag sag Caroline slakta kycklingar, har ar det inte nackning som galler, utan direkt halshuggning med en kniv.
Nu letar Caroline sig fordarvad efter en kattunge att satta upp i innertaket for att bli kvitt rattorna, katten hon har nu ar enligt henne for gammal.


Nu maste jag skynda mig tillbaka till homework time och sen P.E!